.

Kom på en till grej.

Jag har en...aa vi är ju inte vänner alltså, men vi gick i samma klass några år från att vi var 5-6 år. Jag har henne på facebook. Hon har skrivit lite speciella uppdateringar den sista månaden och även lagt upp en bild från ett sjukhus. ´Man har ju fattat att det vart något men jag pratar ju aldrig med henne annars så jag har liksom inte brytt mig om att skriva något nu heller. Men så tillslut kom det. FUCK CANCER stod det en dag skrivet av henne. Och att en 3 månaders lång kamp började då. Fan, tänkte jag. Inte en till. Vi är inte nära anhöriga på något vis, men ändå kändes det som att det....liksom kom ännu närmare en...igen!? Och hon är lika gammal som mig. Helt sjukt. Hur?

Sen dess har jag följt hennes blogg, hon skriver om vad hon känner och hur det går till och att hon börjar tappa hår. MEN. Att prognosen ser jättebra ut, och den hade inte spridit sig alls. Lymfom hette det. Mitt i den förskräckelse man kände där ett tag för att folk överhuvudtaget får cancer och särskilt vid så ung ålder, så blev jag på något sätt glad ändå. För det var så fint att se att en människa sa att hon skulle klara det, och att hon kommer bli frisk. Att tappa hår är jobbigt men det spelar ingen roll, så länge man får bli frisk. Tre månader är långt, men det är bara tre månader på resten av livet! Hon kommer aldrig mer ta något för givet.

Sånt blir man glad av att läsa.Tänk om man hade kunnat få se en sådan människa.

 

Tänk om det hade varit på det sättet för pappa. Tänk om man hade fått höra hans tankar. Men det är annorlunda. 22 år och 61 år. Han hade ju hunnit med det mesta. Det har jag inte gjort på långa vägar än. Men han hade viljan, länge! Och det var fint att se, när han berättade om det han skulle göra sen. Med växthus på baksidan och lägga nya stenar på uteplatsen.

Men det ska vi fixa åt dig nu! Det kommer bli bra.