Strö salt i såret

Igår kväll när jag tvättade bort mitt smink så stod Viktor breve och borstade tänderna. När jag var färdig sköljd och dragit handduken genom ansiktet så kollade jag mig i spegeln och tittade på mitt rena men ack så tråkiga ansikte. Studerade mina onoppade ögonbryn, kollade in i mina brunfläckiga ögon, vandrade neråt och fick syn på den härliga nyansen av gräddelint strax under ögonen. En nyans som liksom inte bara skimrar lila och svart intill den bleka vinterhuden. Utan som riktigt skriker ut till mig på andra sidan spegeln att DU ÄR EN SLITEN OCH TRÖTT MORSA AND YOU KNOW IT MEN DU ORKAR INTE GÖRA ETT SKIT ÅT DET! Hehe.
Mitt i all 10-sekunders depression så vänder jag mig till min andra hälft för att få några tröstande ord.
- Fyfan, är jag verkligen såhär mörk under ögonen när jag inte har smink eller glasögon....?
Han tittar några sekunder, spottar ut tandkrämen och säger sedan..
- Jag trodde det var gammalt smink som runnit ner?

OKEEEJ! Han behövde absolut inte ljuga och säga "Neeeej det har jag aaaaldrig sett" Men han kunde väl liksom stoppat orden innan dom rann ner ifrån hjärnan till munnen och ut i luften?!?!? Och sagt nåt i stil med att "Det tänker man inte på". Fast då kanske det blir lite ljug. Men det är ju sånt ljug en kvinna vill höra så att säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback